Det här med feminism...
När jag fick barn för x antal år sedan hängde jag en del på familjeliv.se. Där såg jag en kaxig brud i många trådar (om jag minns rätt nu, vilket inte är helt säkert) som kallade sig själv Lady Dahmer. Började läsa hennes blogg och fick mitt feministiska uppvaknande. Det mesta jag lärt mig om feminismen har kommit direkt eller indirekt från henne, indirekt främst för att hon länkar till andra feministiska bloggar men även en fantastisk facebookgrupp om genus/feminism som jag faktiskt aldrig postat i själv, varken ett inlägg eller en kommentar men jag har läst, lärt mig, tagit in, tyckt annorlunda och på nått sätt skapat min egna feministiska identitet. Sen har jag komit i kontakt med feministisk teori genom mina studier, lite genom psykologin och en del genom sociologin.
Jag har feminismen att tacka för mitt liv skulle jag tro. Då jag levde i ett mörker med en elak, våldsam och manupulativ sambo, hittade jag genom feminismen ett ljus, ett liv i mitt egenvärde som människa och kvinna. Och jag tror faktiskt att det var det som tog mig ur det, tanken på att jag visst var värd något, att jag förtjänade att bli behandlad som en människa.
Först skrev jag här hyfsat detaljerat min historia. Den historian vill bli berättad, men jag vågar inte idag. Kanske i framtiden. Men jag kan säga att den historian är anledningen till att jag är anonym i denna blogg. För att inte riskera mitt liv.
I alla fall så har jag och feminismen en relation. Men den väcker starka känslor i mig, för när man väl börjar se, då kan man inte blunda. Och jag ser skit vareviga dag nu, på tv, i klädaffärer när jag ska handla till mitt barn,i hur jag blir behandlad i min vardag och hur mina vänners blir behandlade i sin. Och då blir jag arg och trött och less, och jävligt ledsen. Jag hade tänkt skriva mer nu, men jag fastnade i i tanken och hjärtat i min egen historia, och den inre konflikten ger mig lite skrivkramp just nu. Återkommer.
